Al - guide om odling och skötsel

Al, vetenskapligt känd som Alnus, tillhör familjen Betulaceae. Alträd är kända för sina barrliknande kottar och sin mörka bark.

Al är ett vanligt träd i Sverige, ofta funnet nära vattenkroppar som sjöar och floder. Dessa träd spelar en viktig roll i ekosystemet genom att förbättra jordens kvalitet och erbjuda livsmiljöer för vilda djur. Här är en omfattande guide för att odla och sköta alträd i svenska trädgårdar.

• Vad är al? Al tillhör släktet Alnus inom familjen Betulaceae. Dessa träd är kända för sina små, barrliknande kottar och sin förmåga att binda kväve från luften, vilket berikar jorden.
• Vilka alsorter finns det? Vanliga alsorter i Sverige inkluderar klibbal (Alnus glutinosa) och gråal (Alnus incana). Varje sort har sina unika karakteristika och användningsområden.
• Vilken växtzon i Sverige fungerar bäst för al? Alträd är mycket anpassningsbara och kan växa i de flesta växtzoner i Sverige, från zon 1 till zon 6.

Olika alsorter i Sverige

I Sverige finns tre huvudsakliga alarter, var och en anpassad till olika miljöer och förhållanden. Alla tre är kvävefix erande träd som berikar jorden och spelar viktig roll i våra ekosystem.

Klibbal (Alnus glutinosa)

Klibbal är Sveriges vanligaste alsort och namnet kommer från de klibbiga unga skotten och knopparna. Detta är ett medelstor träd som kan bli 20-25 meter högt med en mörk, nästan svart bark som spricker upp i fjäll-liknande mönster med åldern.

Klibbal trivs allra bäst på fuktig till blöt mark och är ett typiskt träd vid sjöar, åar och i sumpmarker. Trädet är extremt viktigt för stranderosionskydd då det har ett omfattande rotsystem som stabiliserar strandkanter. Bladen är rundade till ovala, 4-9 cm långa, mörkgröna och glansiga på ovansidan. En unik egenskap är att bladen ofta håller sin gröna färg sent på hösten innan de faller.

Kottarna är 1,5-2,5 cm långa, först gröna och senare mörkbruna, och de sitter kvar på trädet under vintern vilket gör dem lätta att identifiera. Klibbal är värdefull i zon 1-6 och kan även odlas i trädgårdar med fuktig jord eller nära dammar.

Gråal (Alnus incana)

Gråal är vanligast i norra Sverige och längs vattendrag i hela landet. Namnet kommer från den gråaktiga barken och bladens undersidor som är gråludna. Trädet blir vanligen 15-20 meter högt och har en ljusare bark än klibbal, ofta med ett silvergråt skimmer.

Till skillnad från klibbal klarar gråal torrare mark betydligt bättre och är därför ett bättre val för vanlig trädgårdsjord. Trädet växer snabbt, särskilt i ungdomen, och är mycket härdig mot både kyla och vind, vilket gör den perfekt för zon 1-7, även i norra Sveriges inland. Bladen är något spetsigare än hos klibbal, 5-10 cm långa, med tydligt insågade kanter.

Gråal är excellent som pionjärt räd på kalhyggen och störd mark tack vare sin snabba tillväxt och kvävefixerande förmåga. I trädgården kan den användas som snabbväxande vindskydd eller för att förbättra näringsfattig jord innan mer krävande växter etableras.

Grön al (Alnus viridis)

Grön al, också kallad fjällal eller alpsal, är en buskformig alsort som växer i fjällområden i norra Sverige och Norge, vanligen ovanför trädgränsen. Till skillnad från de andra alarna blir grön al sällan mer än 2-4 meter hög och växer ofta i täta buskage.

Barken är grönaktig till gråbrun och släta även på äldre exemplar. Bladen är 3-8 cm långa, äggrunda med dubbelsågad kant och ljusare gröna än hos de andra alarna. Grön al är extremt köldhärdig och trivs i tuffa fjällklimat, men växer långsamt. I trädgården används den sällan, men kan vara intressant för alpina trädgårdar eller som markäckare på sluttningar.

Alens unika kvävefixering - naturens jordförbättrare

En av alens mest remarkabla egenskaper är dess förmåga att binda kväve från luften och göra det tillgängligt för växter. Detta gör al till ett av de mest värdefulla träden för jordförbättring och ekologisk odling.

Hur fungerar kvävefixeringen?

Alträd har utvecklat en symbiotisk relation med aktinobakterien Frankia alni som lever i speciella rotknölar på alens rötter. Dessa knölar ser ut som små klumpar, 1-3 cm stora, ofta i klasar längs rötterna. Bakterien tar upp kvävgas (N₂) från luften i jorden och omvandlar den till ammonium (NH₄⁺) som trädet kan använda.

I utbyte får bakterien socker och andra näringsämnen från trädet. När alvets löv och rotrester bryts ner av mikroorganismer frigörs det bundna kvävet långsamt och blir tillgängligt för andra växter i omgivningen. Ett fullvuxet alträd kan fixa 50-200 kg kväve per hektar och år, vilket motsvarar en betydande gödslingsinsats!

Praktisk användning i trädgården

Tack vare kvävefixeringen har alträd flera praktiska användningsområden i trädgården:

• Jordförbättring: Plantera al på näringsfattig mark några år innan du ska odla krävande grödor. Alens löv och grenar kan sedan kapas och användas som mulch eller gröngödsel.
• Kompanjonsplantering: Plantera al tillsammans med träd som behöver mycket kväve, som äppelträd eller andra fruktträd. Al förbättrar jorden för grannväxterna.
• Pionjärplantering: På ny eller utarmad mark kan al snabbt etablera sig och förbereda marken för mer krävande växter.
• Alvets löv som gödning: Löven innehåller extra mycket kväve jämfört med andra träd (cirka 2,5% kväve i torra löv). Använd fallen löv som mulch i odlingsbäddar.

Ekologisk betydelse för mark och vatten

Markstabilisering: Alens rötter är extremt starka och fiberaktiga. Vid vattendrag och sjöstränder binder rötterna jorden effektivt och förhindrar erosion. Detta är särskilt värdefullt vid översvämningsdrabbade platser.

Vattenrening: Al har en förmåga att ta upp och bryta ner föroreningar från vatten. Trädet absorberar överskott av kväve och fosfor från näringsrikt vatten, vilket hjälper till att motverka övergödning i sjöar och vattendrag.

Syrgas till vattnet: Alens rötter har speciella luftkanaler (aerenchy m) som transporterar syre ner till rötterna även när de växer i syrefattig, blöt mark. Detta syre läcker ut i omgivande vatten och gynnar vattenlevande organismer.

Biologisk mångfald

Alträd är en nyckelart i många svenska ekosystem:

• Insektsliv: Över 140 insektsarter i Sverige är beroende av al, inklusive flera hotade arter. Bladbaggar, bladsteklar och fjärilslarver lever av bladen.
• Fåglar: Kottfrön är viktig föda för grönsiska, björktrast och mindre hackspett under vintern. Stammens insekter lockar hackspettar som bygger bon i äldre alstammar.
• Svampar och lavar: Al hyser en rik flora av svampar, särskilt på döda grenar och stammar. Många sällsynta lavar växer på alens bark.
• Däggdjur: Bävrar föredrar al för både föda och byggmaterial till sina dammar. Älg betar gärna unga alskott.

Plantering

När ska man plantera al?

Alträd kan planteras på våren eller hösten när marken är fuktig men inte vattendränkt. Plantera när risken för frost har passerat.

Jordkrav

Alträd trivs i väldränerad, fuktig eller blöt jord med ett pH mellan 5,5 och 7,5. Förbättra jorden med organiskt material och kompost för att främja sund tillväxt.

Solläge och andra tips

Placera alträdet på en solig eller halvskuggig plats med minst 6 timmars direkt solljus per dag. Se till att trädet har tillräckligt med utrymme för att växa utan konkurrens från andra träd.

Sköta och vårda

Vinterförberedelser

Alträd är motståndskraftiga mot vinterkyla. Skydda unga träd genom att täcka marken runt stammen med löv eller kompost för att bibehålla jordens fuktighet.

Beskärning

Beskär alträd under sen vinter eller tidig vår för att uppmuntra bra struktur och ta bort döda eller skadade grenar. Beskär sparsamt för att undvika överdriven tillväxt.

Vanliga sjukdomar

Alträd kan drabbas av sjukdomar som alsvamp och rotröta. Regelbunden inspektion och snabb hantering av problem kan bidra till att hålla trädet friskt.